Åse Marstrander:
Under min mer än 30-åriga verksamhet som konstnär har det framför allt varit människor som intresserat mig. Människor i vardagsliv, skildrade i stunden och med ögonblickets uttryck. Mitt främsta uttrycksmedel har varit torrnålsgravyren. Jag har släpat med mig kopparplåtarna i en tyg- eller plastkasse och ”halat upp” en plåt vid lämpligt tillfälle. Som t.ex. i samband med uppdraget ”Över disken” för Virserums Konsthall, då jag mellan kl 9 -17 under fyra veckor stod på två ICA och två Konsum i Småland och på plåten försökte fånga livet i butiken. Eller vandringsutställningen ”Kvinnors arbete” om de fyra vanligaste kvinnoyrkena där mitt uppdrag bestod i att skildra människor i hemsjukvården och där den personliga betydelsen av att avbildas, för vissa patienter, visade sig vara att vara värd att avbildas – att gå till eftervärlden.

Jag graverar direkt på plats för att de människor och den atmosfär jag vill fånga skall få verka och påverka mig medan jag arbetar. Jag lägger inte till eller ändrar något i efterhand. Då skulle linjen, trycket på pennan och tempot ändras vilket skulle störa bildens rytm.

Under åren av tecknande/graverande i kopparplåt så har jag parallellt, för att exakt kunna fånga ögonblickets uttryck också ägnat mig åt ”skalövningar” och ”träningspass” som under senare år även växt till ett dagligt tecknande för tecknandets egen skull. Block efter block med studier, lust och krafs. Ett urval av dessa mestadels blyertsteckningar skannar jag och i datorn gör jag motsatsen till det jag gör på kopparplåten, d.v.s. förändrar bilden. Jag bejakar min barndoms lust att fylla i och färglägga. Datorn är perfekt för det. Man skannar en traditionell svart-vit blyertsteckning och så vips kan man omvandla den till jätteformat, färglägga och ändra i rasande fart och så välja, hitta, stöta på en bild som man gillar. Nu för tiden tilltalas jag alltmer av minimalismen.